Mitt år på beachen

När Martin en fredag i april 2006 kommer hem från jobbet och säger att han kanske skulle bli erbjuden ett jobb i USA i ett år så var det med mycket blandade känslor vi funderade på det. För det första så hade han ännu inte fått ett riktigt erbjudande, utan det vad fortfarande bara kanske. Först så tänkte jag wow! Vad kul, det är klart att vi sticker! Men sen började vi tänka efter. Den vi tänkte mest på var Moa som då var 7 år och gick i första klass. Hur skulle det gå för henne, hur skulle hon klara av att lära sig ett nytt språk? Hon hade precis börjat lära sig läsa hjälpligt på svenska, skulle vi nu förstöra för henne om vi åkte iväg? När helgen var över så hade vi bestämt oss att vi skulle tacka nej om Martin skulle få erbjudandet.

Måndagen kom och Martin blev mycket riktigt erbjuden jobbet, men förklarade att han var tveksam och tackade nej. Själv satt jag den dagen på mitt jobb och tänkte mycket på detta. Till slut gick jag in till min chef, Gunilla, och pratade med henne om Martins jobberbjudande. Hon tyckte absolut att vi skulle åka och hon övertygade mig om att det var just Moa som skulle vinna allt på detta år.Då bestämde jag mig, klart att vi ska åka! Ringde Martin direkt på mobilen, så det var bara för honom att gå tillbaka till personalavdelningen och tala om att vi ändrat oss. När vi pratade med Moa om detta så blev hon först ledsen och orolig, men sen var det bara positivt.

Sen följde en tid, vi fick fortfarande inget besked om vi verkligen skulle åka eller inte. Martins tjänst hängde ihop med uthyrningen av ubåten Gotland som USA hyrde av Sverige under två år. Trots att vi inte fått 100% besked begav vi oss i slutet av maj till Virginia Beach för att leta boende och skola till Moa. Vi trodde nog att det skulle gå lättare att hitta boendet, men efter massor med timmar i bilen och jagande av mäklare så hittade vi tillslut vår drömlägenhet på stranden.

Väl hemma i Sverige igen så hände det mycket. Vi gifte oss (efter 16 års samboförhållande). Företaget jag jobbade på blev uppköpt av ett annat bolag och jag tackade då nej till fortsatt jobb där, så nu hade jag inget jobb heller! Vid midsommar fick vi äntligen beskedet om att vi skulle åka och Martin skulle börja redan i början av juli. Huset lyckades vi hyra ut till två poliser som hade köpt en tomt i närheten och ville bo nära sitt husbygge. Nu fanns det ingen återvändo...

Martin åkte då redan i början av juli och var i Virginia Beach i några veckor. Under dessa veckorna skulle han fixa och ordna med det mesta, hyra av möbler och porslin, tv, internet, vatten, el m m. Sen var han tillbaka på några övningar i Sverige och den 25 augusti så bar det av för oss alla tre mot Virginia Beach. Den första tiden kändes som om vi var på semester, livet var toppen! Förutom stormen Ernesto, jag stod helt paralyserad och tittade ut genom fönstret och såg hur vågorna kom närmare och närmare undervåningen. Sen var det då dags för Moas bästa. Jag är nog ingen riktig nordbo, jag tycker om sol och värme. Vi har haft en mörk och urtråkig vinter härhemma. Förra hösten klarade vi oss ifrån sjukdomar, medans folk runt omkring oss sjuknade in. Frågan är om inte all denna sol och ljus påverkat oss, så att vi klarade oss ifrån det. Vårt boende mitt på stranden är också något som jag kommer att ha med mig resten av mitt liv. Jag kan fortfarande höra vågorna...

Så var det då dags att packa ihop våra saker. Vi kom till USA med åtta resväskor och åkte hem med en container!!! Aldrig trodde vi att det skulle ta så lång tid att packa ihop ett år. Vi hade ju dessutom hyrt möbler och porslin. Men tydligen hade vi lyckats med att inhandla en hel del saker också under det här året. Ni som känner oss vet att det inte är jag som är den stora shopparen i familjen. Den skyldige = Martin trodde att vi skulle packa ihop våra saker på några timmar, men det tog flera dagar (och sena nätter). Gör alltså inte som familjen Jegnell när det är dags för hemfärd, utan börja i tid.

Väl hemma i Sverige så bodde vi första månaden i en gäststuga som några av våra kompisar var hyggliga att låna ut. Moa började skolan igen och njöt verkligen av denna frihet att röra sig själv utan oss. Det är ju en stor skillnad på hur vi levde i USA. Där hämtade jag Moa i skolan varje dag. Nu åker hon hem själv och sticker sedan till kompisar och sköter sig mycket mer självständigt. Hon är ju dessutom tvungen till det eftersom jag jobbar och kommer hem sent. På tal om jobb, jag hade ju inget jobb att komma tillbaka till. Så nu var jag ju tvungen att börja söka på nytt. Inom en månad hade jag fått jobb, det fanns en hel del att söka.

Jag jobbar på Personaladministratör på ett företag som tillverkar läkemedel. Det är helt ok, men jag trivs inte på samma sätt som jag gjorde på mitt tidigare jobb. Jag vet inte riktigt varför, men jag får väl ge det en chans. Kanske är det jag som har förändrats? Martin har också börjat på ett nytt jobb. Han tackade Försvarsmakten för vårt USA år med att säga upp sig. Han ska nu ut och jobba på sjön och kommer att vara ute till sjöss 6 veckor och sedan hemma 6 veckor osv. En sak är i alla fall klar, 6 veckor är jättelång tid! Vi får väl se hur det fungerar, det kan vara väl värt att prova.

Veckorna rusar i alla fall på, det är fullt fart hela tiden. Först jobbar man ju hela dagarna, sen har Moa en hel del aktiviteter som det ska skjutsas till. När jag väl kommer hem på kvällen så är jag helt slut. Här hemma finns det ju alltid en massa ?måsten?. Det upplevde jag inte att jag hade på samma sätt i USA. Det går inte en dag som jag inte längtar tillbaka till er alla i Virginia Beach. Jag sitter faktiskt här nu med en tår i ögat och tänker på er! Njut av allt fantastiskt som ni har där, själv får jag hålla mig till falukorven! Moa längtar efter att får sätta tänderna i några saftiga chicken tenders.

Hälsningar Anna, Martin och Moa Jegnell