Cecilia Rönnerstam arbetar som konservator på Nationalmuseum. Hennes expertområde är porträttminiatyrer, ett område hon är mer eller mindre ensam om i världen att ha spetskompetens inom. Nationalmuseum i Stockholm har med sina ca 5000 miniatyrer en av världens största samlingar. Cecilias expertkompetens är med andra ord väl behövd. Parallellt med det dagliga arbetet driver hon ett forskningsprojekt om pigment i porträttminiatyrer under 1600-talet.
Men hur viktigt är kunskap om historiska pigment? Väldigt, om man ska tro den ursprungliga definitionen av vad en miniatyr är.
- När man talar om miniatyrer menar man ofta något som är litet. Porträttminiatyrer är förvisso små, men ordets betydelse har en annan bakgrund. En stor porträttminiatyr kan vara betydligt större än en liten oljemålning. Definitionen av en "äkta" porträttminiatyr baseras alltså inte på format utan på material, måleriteknik och historiskt sammanhang. Ordet miniatyr kommer från latinets minium, som betyder blyrött. Pigment användes mycket inom medeltida bokmåleri, särskilt vid utsmyckning av dekorerade begynnelsebokstäver eller anfang. Själva handlingen att anlägga anfang med blyrött kallades miniare, och målningen benämndes miniatyr, berättar Cecilia.
Porträttminiatyren som egen konstart utvecklades i England under första hälften av 1500-talet, av bokmålare invandrade från Flandern. En porträttminiatyr är ett måleri i akvarell eller gouache utfört på pergament eller elfenben. De skyddas normalt av ett täckglas, infattat i en kapsel eller annan typ av inramning. Konstarten kom till Sverige genom drottning Kristina. 1647 lät hon kalla två utländska miniatyrmålare till sitt hov. De var engelsmannen Alexander Cooper och fransmannen Pierre Signac. Den senare anställdes snart som hovminiatyrist och stannade i kunglig tjänst i drygt trettio år. Signac efterträddes 1684 av Elias Brenner, ofta kallad den första svenska miniatyrmålaren. Det är just kring Brenner som Cecilia har fokuserat sin forskning.
- Strax innan Brenner utnämndes till hovminiatyrist hos Karl XI, publicerade han ett dokument om pigment för miniatyrmåleri tryckt i Stockholm 1680. Dokumentet namnger 30 pigment och färgämnen, samtliga med sina respektive namn på latin, franska och svenska. Dessutom har han efter tryckning målat ett färgprov av varje pigment. Denna typ av direkt koppling mellan terminologi och fysiskt referensprov är mycket ovanligt att finna inom källforskning av historiska pigment. Det betraktas som unikt.
Med hjälp av Nationalmusei Vänners stora forskningsstipendium 2005 och 2008 kunde Cecilia göra kemiska analyser av pigmenten.
- Ett av de gröna pigment som Brenner nämner är Bergh Grönt. Tidigare studier visar ofta att detta pigment består av malakit, ett kopparkarbonat som utvanns genom gruvdrift särskilt i Tyskland. Redan 1968 började man ifrågasätta om inte detta kan vara en benämning på en annan oorganisk grön förening än malakit, också använt som pigment. Det finns alltså en möjlighet att Bergh Grönt är ett pigment som framställts på kemisk väg. Det är inte helt säkert att man faktiskt sysslade med den typen av kemi på 1600-talet. Min forskning just nu går ut på att utforska övergången mellan alkemi och tidigt etablerad kemi. Detta för att kunna bevisa eller förkasta hypotesen att Bergh Grönt var ett syntestiskt framställt pigment.
/Anna Jansson, informatör
Bilder:
Elias Brenner, Karl XI, 1697. Akvarell/gouache på spelkort
Elias Brenner, Okänd Man. Akvarell/gouache på spelkort